Text: Allan Edwall. Årstider.

Nu ar den skona sommarn har
med lust och fagring stor.
Och bruna ben och tunna skor
och musen som i holken bor
och doft av hagg och kaffekask
och burken full av mask.

Och knappt har solen sjunkit ner
sa borjar den ga opp.
Och i fabriken ar det stopp,
pa skorstenspipans hogsta topp
har sadesarlan byggt sitt bo.
Allt andas frid och ro.

Och var fabriks direktor
gar det stralande for.
Han tog kosingen med sig
och stack, som dom gor
fran en tyngande skatt.
Och nu ryktas det att
han med skattmasen leker tafatt.

Sen ar den skona hosten har
som vi har vantat pa,
med gula lov och mogna bar
och appeltran med applen pa
och kylig natt och blasig dag
och litet socialbidrag
som man kan dra sig fram uppa
sa varfor gnalla da?

Och var chefsingenjor
gar det stralande for.
Han fick kosing av staten
att fortsatta for
lika glatt som forut
nagonstans soderut
gar han pa parti och minut.

Sen ar den skona vintern har
som vi har vantat pa.
Pa vintrig hard och frusen mark
vi fardas pa en gammal spark.
Forst biten till formedlingen
och sedan ater hem igen

med samma avslag som forut.
Och sen tar vintern slut.

Men fabrikens kamrer
far vi knappast se mer,
for han fick det som lagen
at brottslingar ger.
Nagot ar far han ga
i en kak ful och gra
for dom siffror som han trodde pa.

Sen kommer varens skona tid
som vi har vantat pa
nar backen porlar glad och strid
och larkan sina drillar sla
och marken gror och gar i knopp
och uppat stiger tradens sav
som det blir sommar av.

Och nu ska udda bli jamnt
det har kommunen bestamt.
For fabriken, som utsikten
lange har skamt,
och dar moda och slit
luktar svett, blod och skit,
tar man bort med en dos dynamit.

Sen ar den skona sommarn har
med lust och fagring stor
och bruna ben och tunna skor
och musen som i holken bor
och kaffekask och dragspelslat
och getingbon och motorbat
och Mjolkcentralens kalla glass
och utedans och utedass
och dunket fran en fiskesmack
och juice i tetrapack.

Och man ar ledig och fri
och det skiter man i
for det kvittar snart hur det ska bli.