Text: Nordman. Brudrovet.

Han vantar pa garden och klockan slar.
De har gatt in nu och tiden gar.
Han vantar inte ensam, dar star en man
hon lovat tro innan han forsvann.

De ser pa varandra och anar svek,
nu ar det allvar och ingen lek.
Att framlingen ar envis star redan klart,
han soker bruden som kommer snart.

Ge dig, vi vet att hon ar grann,
att hon kan locka andra an sin man.
Du hoppas att hon har kanslor kvar,
men snart sager prasten amen.

Hon sitter pa vagnen i all sin prakt,
och hon har karlarna i sin makt,
Hon samlar sina kjolar och stiger ner,
och han blir yr av den syn han ser.

Han minns hennes varme och hennes hud.
Nej, forr ska djavulen ta hans brud!
Och dar pa sjalva trappan till kyrkans port
hors det en svordom, sen gar det fort.

Ge dig, din djavla krigarsjal.

Far vi en chans sa ska du tas ihjal.
Han har redan bruden i sin famn,
och brudgummen star med skammen,

Ge dig, vad har du hjarnan till?
Du kan ju se att flickan inte vill.
Men bruden hon ler emot sin van,
och prasten han sager amen.

Ingen har sett dom sen,
dom sager hon sag lycklig ut.
Brudgummen letar an
som bara narrar skulle gora.

Ge dig, jag orkar inte mer!
Och anda vill hon prova allt han ger.
Hon vet att hon borde saga nej,
tills prasten har sagt sitt amen,

Ge dig, vi kanske kommer dit,
men innan dess kan jag val fa en bit.
Du har ju sa mycket kvar anda,
sen delar vi val pa skammen.